Inflyttningskalas...
Fredag 1996.07.19     


Den lägenhet som ingår i Pers jobb var inte ledig när vi kom hit. Magnus, företrädaren bodde fortfarande där eftersom han fortfarande jobbade. Därför bodde vi hos en av de andra "stipparna", nämligen Jan. Fast han var på semester i Sverige med sin dåvarande flickvän, nuvarande fästmö, Malin så vi fick bo alldeles för oss själva. Men de kom hem till Japan igen, och Magnus bodde fortfarande kvar. Vi tog in på hotell. Hotell Manoir. 1 minuts gångväg från ambassaden. Dyr frukost men trevlig stämning. Helena engagerade hela hotellpersonalen ett par timmar för att få igång Bilingual-funktionen på TVn för att slippa det oförståeliga språket.

Men rätt var det var vinkade vi av Magnus med ett avskedskalas, och då kunde vi plötsligt checka ut och flytta in. Det mesta bagaget hade vi lämnat hos Jan och slapp därför släpa. Vi upptäckte genast att sängen var för liten. Och det är den fortfarande när detta skrivs, men vi jobbar på det...I alla fall kom vi alltså till slut tillrätta i vår 70 procent västerländska och 30 procent japanska lägenhet i det fina området Shirogane. Och då var det naturligtvis snart dags för inflyttningsfest.

Eftersom vi inte bott här så länge och inte lärt oss prata så mycket japanska än bjöd vi inga japaner. Det fick bli grannarna, dvs David, Jan och Malin. Pelle Krocket och utbytesmedicinarna Helena och Maria, (se äventyret Meiji shrine). Jan och Malin hade dessutom besök av Johan och Anna, runtresande i Japan. De kom också. Målsättningen sattes att partyt skulle hålla på till OS-invigningen började. Klockan var 19:08 fredag kväll. Den snabbräknande har redan klart för sig att OS invigninen skulle starta 09:30 Lördag, Japansk tid. Fördrink: Sekt. Som sig bör på bättre inflyttningskalas serverades Crepes i självserveringsformat.

Pelle Krocket kom stormande från foten av Fuji och hamnade i den omöjliga tonårsflickor-pratar-i-telefon-fällan på Hiro-os tunnelbanestation. Efter 20 minuters (!) väntande ringde han och fick en utförlig vägbeskrivning. Det är 10 minuters promenad till Shirogane Maison där vi bor, men Pelle Krocket, som ibland även kallas Pelle Korkad faktiskt, brydde vid tillfället för promenadens inledning hjärnan med något svårt emissionstekniskt fenomen och glömde vilket håll han skulle svänga åt efter McDonalds. Således blev han efter tillryggalagda etthundra meter tvungen att ringa igen. Dock utan väntan på tonårsflickor som pratar om hur kul det är när det står utlänningar och väntar utanför telefonkiosken.

När han kom fram hade en flaska eldvatten av märket Cutty Sark i ett snöre om halsen. I Japan är det dessutom kutym att själva Whisky-flaskan även den har en liten present hängande i ett snöre om halsen. Den Nikka-flaska vi själva hade köpt hade till exempel en stor rund isform med vilken man enkelt tillverkar en isboll i tennisbollstorlek (nästan). Vi packade därför upp den gula spännande påsen på Cutty-flaskan med ökande iver. Först satt den i Japan obligatoriska hermetiskt tillslutna desinficerade plasten. Innanför den den gula påsen med Cutty-logo. Och när man fick upp det blåa snöret i dragskon i den, först lite konfetti som skydd och sen....sen....Pelle Krocket tog den gula påsen med en bestämd knyck och stoppade ner sitt vältränade barré-finger (han är egentligen gitarrist och har därför mycket starkt pekfinger på vänster hand) i påsen. Pelle Krocket tittade upp och såg ut som någon som sålt smöret och tappat andan. Påsen var tom! Äntligen en myt om Japan som stämmer. Förpackningen är betydligt viktigare än innehållet.

Partyt bestod sedan mest av ätande, ätande och åter ätande. När Malin och Jan kom, direkt från en ölfest faktiskt, åt de också. Och sen kom Pelle Krocket (se ovan). Och han fick minsann också mat. Och jag (Per) sympatiåt faktiskt ett par creperersrar (?) med honom. Sen testade vi den runda iskuben och sen bäddade vi med hjälp av de snälla grannarna och deras lakan och madrasser. Sen var det dags att kolla om vi hade uppfyllt målsättningen, och faktiskt, efter bara tre, kanske fem timmars sömn började OS. Det tittade vi på och sen var festen slut. Och då var det ju redan morgon och ingen idé att gå och lägga sig. Vi drog istället vidare till nästa äventyr.



     Skapad: 1996-08-02 av Per och Helena  (helbob@helbob.com). Uppdaterad: 1996-11-17