Fuji, den stora vulkanen.......
Fredag 1996.07.26     


Man kan inte vara i Japan utan att gå upp på Japans högsta berg, Mount Fuji. Vi fick chansen redan tidigt, när plötsligt IFC (International Friendship Center) via Malin, som är en av stipendiaternas flickvän, hörde av sig och skulle ordna bergsbestigning i internationellt gruppformat. Vi samlades i IFC:s grupplokal och fick noggranna instruktioner om hur det hela skulle gå till. Vi blev indelade i små grupper om ca 5 personer. Ingen noggrann genomgång av utrustning gjordes, det förväntades av var och en att man hade mössa, vantar, skor och våta handdukar med sig. Matsäck skulle vi stanna på vägen och köpa. Vi packade in oss i en trång buss med trasig växellåda. Efter tre och en halv timmes bussresa, med två matsäcksstopp (ingen köpte något), var vi framme vid en av de fem "Fifth Station" där man kan börja sin vandring mot toppen på det vackra berget. Fifth Station heter egentligen Fujinomiya Shin Gogome Station och ligger på 2400 meters höjd över det Japanska havet. När vi klev ur bussen fick vi varsin lapp med namnet på vår Fifth Station och en japansk text som sa att vi var på väg NER till just den Fifth Station. Om man skulle bli hittad någonstans på berget var det ju bara att visa lappen och alla problem skulle vara borta.

Nu visade det sig att det inte var så lätt att komma bort. Det var nämligen kö överallt. Först var det kö till kiosken där man köpte jokkäpp. Det fanns med eller utan flagga. Jan sa att flaggorna var löjliga och inte behövdes, och vi köpte genast varsin jokkäpp med flagga. Sen var det kö till toaletten. Sen började vi gå uppför berget och där var det också kö. Bäcksvart var det också, så det var tur att vi hade köpt pannlampor i bargainaffären dagen innan. Fast det gick inte att komma bort. Det var bara att följa luciatåget med japaner som ville försöka klättra upp på sitt kära berg. Toppen på Mt Fuji ligger på 3775 meter. Detta innebär att vi hade 1375 meter att klara av på höjden. Vi började klockan 2400.

Efter 100 meter kom vi till den första stationen. Sixth Station? Där fanns en liten japansk gubbe som gjorde brännmärken i jokkäpparna så att man skulle kunna visa för sina bekanta att man verkligen gått 100 meter. Men det var kö till honom. Man kunde också köpa nudlar eller godis eller souvenirer. Vi brännmärkte jokkäpparna och gick vidare. Vår grupp var lite större än de andra nämligen åtta personer plus Pelle Krocket. Redan när vi passerade Seventh Station, även den med brännmärkande gubbe, nudlar, toa, godis och kö, beslutade sig de första två japanerna för att gå själva lite långsammare. Vi brännmärkte, tog en klunk dricka och gick vidare i mörkret. Det fanns sammanlagt många stationer på vägen. Alla med samma utrustning. Skillnaden när man kom upp en bit var att det fanns syrgas att köpa för ca 700 pengar. Det gjorde vi inte först. När det var ett par stationer kvar släppte vi ledartrion, Jan, Malin och Fjälle Sporter, de satsade nu på spurt för att hinna upp till soluppgången. Vi tog det lite makligare. Helena tyckte det var lite flåsigt, vilket man även kunde se på hennes ansiktsfärg, så hon sög i sig en tub med syre. Genast kom livsandarna tillbaka.

De sista 100 höjdmetrarna var det tvärstopp. Tidernas generalkö, den värsta i världshistorien för mig i alla fall. Höll på att somna av snigeltempot och naturligtvis av en viss trötthet. Men rätt var det var var vi uppe. Solen hann före, men det gjorde inte så mycket. Fem timmars malande i sandig, stenig, jordig uppförsbacke inbakad i ett oändligt luciatåg var det värt. Som vissa av er redan vet ställde vi oss i telefonkön. När vi kommit fram ringde vi Peder och Erik och försökte hälsa men av någon anledning tog markeringarna på telefonkortet slut väldigt fort på 3775. Vi brännmärkte naturligtvis käpparna och kollade in utsikten. Långt senare testade vi flygsimulatorn och upptäckte att det finns en krater högst upp på den gamla vulkan som Fuji ändå är, vilket också förklarar kratern. Den finns, kan vi nu meddela, där på riktigt också. Sen somnade Per i solen och tog därför aldrig upp champagneflaskan som han hade i ryggsäcken. Örthjärna. Men den kom väl till pass senare skulle det visa sig.

Ledartrion hade nu hunnit kolla uppgången, kolla observationscentrat som finns med antenner och grejer, kolla kratern (Pelle Jogget försökte sig på en joggingtur runt kratern, ca 2 km, men gav upp). De hittade oss mitt i Pers sovstund. Det var precis då vi inte drack champagnen som vi burit upp hela vägen. Istället klev ledartrion iväg nerför pga frysning. Vi hade goretex, ylle och grejer och frös inte så mycket. Men det var klarblå himmel och nästan vindstilla, så solen värmde faktiskt redan sju på morgonen. För er som var med i Keb i påskas var detta ett strå vassare just jämfört med morgonen innan vesselturen. Även vi klev sedermera iväg neråt och tog våra stadiga tre timmar på oss. Per fick ont i knäna och var en riktig gnällmåns på nervägen. Man fick muta honom med godis och coca cola för att han skulle gå. Men ner kom vi. Vid elvatiden Lördag.

Sen var det bestämt att vi skulle åka med bussen klockan tre. Det blev en lång väntan. Sovning gällde. Helena, Jan och Malin i bussen, Per hos myrorna ackompanjerad av evigt tjattrande fransyskor som inte verkade vara på sovhumör utan istället ägnade sig åt att stå och prata franska på parkeringsplatsen. Klockan tre åkte vi inte pga två japaner som inte var i bussen. Vi väntade tjugo. Sen gick chaffisen och kollade med säkerhetsfolk, men inga spår av olyckor eller annat otäckt. Efter 45 åkte vi. Den ena japanen var på Fuji för femtonde gången och hade alltid kommit både upp och ner tidigare. De hade antagligen åkt i förväg. Men väl hemma visade det sig att de hade tagit ovanligt god tid på sig för nedfärden. Märkligt.

I shirogane hade David, en av stipendiaterna på STATT, vänligt nog förberett en underbar pytt med ägg. Vi samlade ihop lite bärsabira, apropå det hade Pelle Krocket åkt hem med sin skjutsande bilburne japan redan innan vi kom ner till bussen, och satte i oss hela klabbet. Efteråt, i stearinljusens sken, kom jag plötsligt på att vi hade burit på en flaska champagne både upp och ner för Fuji. Malin började fnittra lite och fick så småningom ur sig att medan Pelle Joggert hade försökt springa runt Fujis krater hade hon och Jan passat på att förlova sig efter sex års väntan. Genast kylde vi ned bobblet till lämplig firartemperatur och skålade för de kära. Till saken hör att Jan har ett företag i Sverige, och hans kumpan dök någon vecka senare upp i DN under rubriken nyförlovade, på annonsplatsen under Jan och Malins!!! Ingen av deras kompisar kommer någonsin att tro på att de inte gjort upp detta i förväg.

Kvällen avslutades med att vi inte gick till revivalkonsert med "Free Sex", ett rockband som gjort Tokyo osäkert i några år. Istället tog vi en välbehövlig dusch för att bli av med lavasand och damm från japans högsta berg.

Skapad: 1996-08-02 av Per och Helena  (helbob@helbob.com). Uppdaterad: 1996-11-17