Tokyo Capital Club
Söndag 1996.08.11     


NobelBiocare har precis bytt VD för det japanska dotterbolaget. Han heter Ulf Nilsson och han var med på HUB när vi hade varit här en vecka och blev lurade att spela jazzmusik med japaner. Han bjöd oss den gången till Nobel Biocares 10-årsjubileum som firades med några hundra tandläkare. Vi blev lurade att spela den gången också, men det är bara kul om man kan bidra på något sätt. Hursomhelst träffade vi en mycket framgångsrik arkitekt i Japan, bland alla tandläkarna. Han heter Manny Sultan, har varit i Japan i över 25 år och verkar komma från Indien. Han bjöd oss till vad åtminstone jag (=Per) trodde var ett litet privat kalas på ett tak med en pool. Detta skulle hända en helg efter Nobel Biocare-jubileet, och han lovade faxa en vägbeskrivning. Det gjorde han också och där stod dessutom "very leisure".

Söndagen därpå åkte vi dit, något sena, klädda "very leisure" dvs skrynklig skjorta och kortbrallor. När vi kom fram såg vi bara en stor betongvägg först. Men tittade man noga kunde man se små trappor mellan pelarna. Vi gick in och återigen - betong. Plötsligt kom det ut en familj ur vad vi trodde var väggen men som visade sig vara dörren. Vi gick in. Och möttes av något som liknade en finare hotellobby. "Har vi kommit rätt?" undrade vi, men blev avbrutna av den söta japanskan som undrade om vi skulle till Mr Sultan? Vi blev visade upp till tredje våningen (av sex) och vidare till en liten restaurang. Där fanns inte vår värd, men väl en artig engelsman som förklarade att Mr Sultan spelar vattenbasket just nu. Vill ni göra honom sällskap? Eller vill ni träna något annat först? Styrketräning, löpning, eller varför inte en hink bollar på golfsimulatorn? Vi fattade ingenting! Men vi följde med till receptionen igen, den andra receptionen speciellt för idrottsaktiviteterna. Vi fick fylla i skostorlek, kroppstorlek och säga om vi föredrog långa eller korta träningsbyxor. Sedan fick vi kläder och skor och blev visade in i omklädningsrummen. Någon visade var de personliga skåpen fanns, och handukarna, badrockarna, badmössorna, rak/fön-rummet, relaxingrummet, det japanska badet med bastu. Vi fick naturligtvis också reda på hur man hittade massageavdelningen och solariet. Vi bytte om. Kläderna och skorna pasade perfekt.

Efter hissturen upp till fjärde våningen hamnade vi i styrketräningsreceptionen. Tre vitklädda vackra japanska människor frågade om vi brukade träna ofta och om vi ville köra workout eller styrka? Styrka verkade bra, fast det stora trägolvsbelagda spegelklädda rummet för flåsande kalorijägare såg fint ut, det måste man medge. Men vi klev in i styrketräningslokalen. Den liknade mest en operationssal på ett sjukhus. Vita och glänsande maskiner i långa rader. Vi värmde upp med en halvtimme på cykeln. Med fin utsikt över solnedgången över det rätt smutsiga men så här efter två månader i landet, ändå rätt trevliga Tokyo. Genom de lägre fönstrena kunde vi se Manny Sultan med vattenbasketbollen i högsta hugg i den långa, slingrande tropikinspirerade bassängen.

Kroppen fick sig en ordentlig genomkörare med allt vad muskelmaskiner kan tänkas åstadkomma. Japanskt bad, ingen relaxing, ingen decinfecering av hårborsten även om möjligheterna fanns (på damavdelningen) och ingen vanlig eller utökad mystisk japansk massage. Vi lämnade tillbaka alla de mycket sköna träningskläderna som nu var rätt svettiga, och åkte upp till restaurangen igen. Nu var gänget samlat. Mr Sultans vänner satt runt ett träbord på uteplatsen och drack öl: en japansk fru, som han brukar presentera som sin dotter från filippinerna, tre män med olika nationaliteter från ett mulitnationellt företag i doft- och smakbranschen. De hävdade att i princip all mat och dryck som produceras i Japan (förutom sådant som växer av sig självt) innehåller deras produkter. Där fanns även en finsk IT-forskare, några japanska kvinnor och vi. Två svenska förvirrade gajins som ändå mådde rätt fint just då, nymusklade och renbadade. Bärsabira smakade fint. Och lite tilltugg fanns också. Helt OK!

Manny Sultan visade sig vara en rolig typ! Han berättade att han upptäckt att japanerna inte förstår ironi. Han berättade att han en gång för 23 år sedan fick hjälp av två japanska väninnor att köpa en present till sin mor. "Vad tycker hon om" frågade de?. "Hon gillar att spela fotboll, så jag tänkte köpa en fotbollsplan åt henne!" sa han för att lätta upp stämningen eftersom de precis lärt känna varandra. Men de tog detta på allvar och förde in honom på ett varuhus och gick till sportavdelningen. Eftersom japaner tappar ansiktet om de gör bort sig för mycket var han tvungen att fullfölja teatern. Han fann sig själv därför ståendes i ett japansk varuhus och diskutera priset på konstgräs till fotbollsplaner. Expediten förutsatte att han redan hade land, men undrade vilka mått det handlade om.

Han berättade också om hur förvånade en del människor brukar bli när de förstår att det faktiskt är hans fru och inte hans filippinska dotter och att han är Indier och inte från Ainu (del av norra japan som inte japaner själva vet så mycket om). Vi förklarade att vi också blivit lurade. "Hur då" sa Manny? "Vi trodde stenhårt på att du var arkitekt!" Manny Sultan lutade sig hastigt bakåt och gapskrattade gott så att hans relativt stora runda kroppshydda guppade upp och ner.


     Skapad: 1996-09-03 av Per och Helena  (helbob@helbob.com). Uppdaterad: 1996-11-17