På middag med Doktor Hara
Fredag 1996.08.16    


En dag för ett tag sedan, när vi jobbade som vanligt på STATT-kontoret med att skriva om teknikutvecklingen i Japan kom sekreteraren som heter Nakazato-san (man säger san efter japanernas namn och det är ungefär som Mr eller Mrs) och frågade Jan om han visste något om Mr Martinsson som skulle komma på besök nästa måndag? Iie sa Jan, det betyder nej på japanska. Sen frågade han mig som sitter på andra sidan skärmväggen om jag visste något. Nej sa jag för jag kan inte japanska. Then we´re in trouble. Sa Jan. Nakazato-san förklarade att det hade ringt och hon hade fått ett konstigt meddelande om någon Mr Martinsson som skulle komma på besök och som vi lovat att ta hand om...mystiskt. Hur kunde vi ha missat detta!! Meddelandet var dessutom från den på kontoret mycket kände Dr Hara från Seiko Instruments. Aha...! Pelle Krockets far (Herr J. Martinsson) är forskningschef på ABB och känner Dr Hara. I själva verket ligger dessa två män bakom lite av Pelles tid som exjobbare här. Det kanske är den Mr Martinsson som ska komma hit och hälsa på Dr Hara tänkte vi.

Tio minuter senare ringde Pelle krocket från Ashigara där han gjorde exjobb. Han undrade om jag och Helena var intresserade att äta middag på Tokyos finaste hotell på fredag med inte mindre än Dr Hara, grundaren till fabriken där exjobbet gjordes tillika styrelseledamot i Sverige-Japan-stiftelsen. Självklart! Faxet och "Nackans" dilemma var över. Och naturligtvis tackade vi ja till inbjudan.

Okura hotell har en stor lobby! Nu ska inte vi skryta med att vi har sett hela världens hotell för det har vi inte och därför vet vi inte hur stora lobbysar de fina hotellen har. Men nu har vi i alla fall sett ett av Tokyos finaste. Och det har en stor lobby! Dit kom vi en fredag och dit kom Pelle K och Dr Hara med fru. Vi tog hissen upp till elfte våningen och gick genom en bred korridor till en restaurang. Dr Hara, som är ingift i Seiko-företaget, flög enligt sägnen helikopter över Gotemba-trakten vid foten av berget Fuji (som vi har klättrat på) och plötsligt pekade han på en gräsplätt och sa att där skulle han bygga en fabrik för att tillverka det han själv är intresserad av: mätinstrument och metronomer. Så skedde. Seiko Instruments Ashigara Plant. Ashigara hette nämligen gräsplätten som han pekat på. Han frågade om vi ville ha en drink före maten och det ville vi gärna men det fick vi inte för det var kö till borden och vi var tvungna att börja äta genast. Vi satte oss.

Restaurangen hade trots sina elva våningar inte någon bedårande utsikt. Mest såg man rakt in i andra våningar med nummer elva. Men det var ingen dålig restaurang. Tvärtom. Vi satt i en hästskoform kring ett smalt träbord. Inne i hästskon fanns en stor stekhäll och bredvid den stod en kock. Han hade gott om råvaror och började så fort vi satt oss att lägga den ena råvaran efter den andra på stekhällen. Under tiden gick kypare och serveringspersonal omkring och frågade vad vi ville dricka. Vi ville dricka öl, utom Dr Hara som körde bil och därför inte drack så mycket. Det började dofta gott från hällen och den ena efter den andra japanska smårätten fick vi av kocken som stod i mitten av bordet. Fru Hara visade hur man åt och vi pratade om Seiko och Sverige och var herrskapet Hara bor och företag och Lidingö och japanska smårätter och klockor och allt mellan himmel och jord. Det var trevligt.

Efter maten drack vi kaffe med konjak. I ljusgröna fåtöljer satt vi och drack kaffe ur fina porslinskoppar och konjak ur stora kupor. Mysigt. Mätta och belåtna efter god smakrik japansk både mat och konversation satt vi där och mös. Dr Hara föreslog att han skulle köra oss runt en stund med bilen så att vi fick se Tokyo by night. Bra idé. Han skrev en massa nollor på en nota och sen åkte vi ner till bilen. Vi fick precis plats. Bilen var japansk. Toyota tror jag. Och så ut i Tokyotrafiken. Den kan vara besvärlig. Men det är värst i rusningstid. Så här vid halv tiorycket är det inte så farligt. Vi ska åka över Rainbow Bridge sa Dr Hara och det gjorde vi. Han berättade om Rapid Transfer System, ett mellanting mellan tåg och buss som går nästan från Ginza, stans hippaste shoppingområde, över bron och till en av de konstgjorda öarna som precis blivit färdiga och är jättepoppis. Det är en rad med eldrivna vagnar på gummihjul som går på en betongbana med höga kanter. På sidan av vagnarna finns små styrhjul som ser till att vagnarna håller sig på betongbanan. Som tåg fast tyst.

Vi åkte förbi en strand och sen sa Dr Hara att han ville bjuda på kaffe igen. Han styrde kosan mot Nikko hotell som ägs av JAL (Japan AirLines) och ligger ute på den konstgjorda ön. Vi körde ner i garaget där vi genomgick processen "parkera i de japanska parkeringshusen" och gick därefter upp i lobbyn. Där kände man sig som James Bond eller en stenrik affärsman. Det fanns mycket folk på Nikko hotell. Överallt. Vi ägnade en halvtimme åt att följa med herrskapet Hara runt i hela hotellet och leta efter en lugn vrå där man kunde sitta ner och dricka kaffe men vi fick ge upp. Ner i garaget igen och checka ut bilen ur det mekaniska automatgaraget. Panelen för att styra ut rätt bil såg ut som direkt hämtad ur Star Trek. Men vi fick ut bilen.

Hara körde några varv kring hotellet och sedan tillbaka över bron. Inget kaffe men det finns inget ont som inte har något gott med sig. Inne i hotellet satt en affisch med reklam för Sega Joypolis, en virtuell nöjespark i Yokohama som vi hade planer på att besöka dagen därpå. Vi pekade och frågade Dr Hara om han visste hur man åkte dit. Vadå sa han och såg frågande ut. Det ligger ju här bredvid. VA? Men det gjorde det faktiskt. Helt nyöppnat fanns det en Tokyoversion av detta märkliga ställe som vi gick till dagen därpå. Vi tackade herrskapet Hara som efter lite letande hittade ända hem till Shirogane Maison där vi bor. En mycket bra afton med en av det japanska näringslivets allra stoltaste företrädare. Vi somnade gott vad jag minns.

     Skapad: 1996-09-19 av Per och Helena  (helbob@helbob.com). Uppdaterad: 1996-11-17