Nu slumpade det sig så att vi ju under kvällen med familjen Hara fick reda på att det även finns en Sega Joypolis i Tokyo. Suveränt, då tar det inte så lång tid att ta sig dit. Iväg till tunnelbanan på lördagmorgonen (vid ca 12.00). Vi skulle ta oss till det nya transportsystemet - Rapid Transit System- för att åka över till en nyligen invigd och mycket populär konstgjord ö mitt i Tokyo Bay. Detta Rapid Transit system visade sig inte alls vara "Rapid" i någon form. Det är ett "tåg på hjul" som körs utan chaufför på en bana som byggts några meter ovanför marknivån (för att få plats). Den sträcka vi skulle tillrygga lägga kan inte varit mer än några kilometer och det var säkert 4 stationer på vägen. Det gick INTE fort mellan stationerna. En annan sak som inte gick fort var att komma in i en vagn och åka iväg. När vi kom till tåget och skulle köpa biljetter så var det milt uttryckt några människor i vägen. KÖ!! Detta vara bara början av köandet som vi genomled denna dag skulle det visa sig. Det skulle ta ca en timma i kön innan man kunde kliva på tåget (som sedan tog 10 minuter). Lördag, helg, och resa till en populär del av Tokyo. Ett enda sätt att komma dit på från vårt håll. Då blir det kö! Det tog i alla fall bara 40 minuter i kön och så småningom kom vi fram till Daiba - ett av områdena på den konstgjorda ön.

Väl framme förstod vi varför det var ett populärt ställe. Många nybyggda byggnader och häftiga terasser. Dessutom, precis vid foten av Rainbow bridge, mitt i 28-miljonersstaden Tokyo, ligger en liten strand där folk solade och njöt av denna sommardag. Det var fullt med windsurfare på vattnet, och en hel del andra jippon på stranden med Beachvolley som huvudattraktion. Vi var ju här för några dagar sen, men då var det mörkt och vi hade ingen aning om att det fanns en strand mitt i alltihopa. Vi hade ju kommit hit för att gå till en inomhus nöjes-spel-park och inte för att sola och bada. Vi kunde dock inte låta bli att ta oss en liten promenad utmed den lilla stranden (ca 800 meter lång) och njuta av den vackra utsikten med Rainbow Bridge i bakgrunden. Denna bron är så ny att den inte finns med på många av de kartor över Tokyo som vi har. Denna plats ligger ganska nära Haneda Airport så det flög flygplan över huvudet på oss hela tiden.

Så var det då dags att besöka Sega Joypolis Amusement Park. Vi hittade ingången och med den även den lilla KÖN som ringlade sig utanför. Det skulle bara ta 30 minuter att komma in. Det är ju en baggis. Så kom vi fram till biljett-maskinen. Det kostade 500 yen i inträde och sedan kostade varje attraktion mellan 400 och 800 yen. Vi köpte ett kort för ca 3500 pengar (den dyraste varianten) för vi ska ju prova alla attraktioner när vi ändå är här. Väl inne så inspekterade vi lokalen. Det var en trevåningars lokal med en stor öppning i mitten och mörk belysning så att det blev någon slags stämning mellan disco och spöktunneln. Det fanns många vanliga spelattraktioner, en restaurang, en bar och så en hel del "attraktioner" - såsom "Fritt fall", "Beast in the dark", "Photomorph studio", etc . Den ena med ett häftigare namn än det andra. Några av attraktionerna var sådana att man åkte runt i en liten vagn, vissa gick ut på att man gick in i ett flygplan eller något rum av nåt slag där olika häftiga 3dimensionella grafiska hjälpmedel skulle ge en "helt fantastisk upplevelse". På en attraktion gick man in två och två med sådana där total-3d-glasögon där man ser olika saker beroende på åt vilket håll man vrider glasögonen. (En sådan variant finns redan för vanlig TV - då kan alla sitta med sina glasögon och titta på sitt eget TV-program. Kul va!). All information om de olika attraktionerna hade vi fått från broschyren som vi läste medan vi stod i kö för att komma in. Nu var vi redo att prova på alla saker på en gång. Det var bara ett problem. Det kryllade av japaner inne på det här stället. Och alla skulle prova ut alla saker precis som vi. Vad innebär detta! Kö, kö och åter kö. Vi väljer en kort kö, tänkte vi och stegade mot "The beast" som bara hade en 20-minuters kö. Efter tjugo minuter hade förväntningarna höjts och vi gick in i den mörka gången med skräck i sinnet. Ca 20 meter med lite fåniga vrål och en och annan spökliknande varelse var vår första upplevelse av SEGA. Sen fick man kliva in i en vagn och åka någon minut medan en mörk röst pratade på japanska och kvinnoskrik blandades med vattensprut (skulle föreställa blod). Sen var det slut. He, he, he. "Fantasktisk upplevelse"- tyckte vi. Eller hur var det nu?

Man kan ju inte ge upp. Vi tittade i vårt program och valde en ny attraktion. Den häftigaste. Vi hittade den och med den även KÖN!! Det skulle ta TVÅ TIMMAR att få komma fram till denna attraktion. Jag kommer inte ens ihåg vad den heter, men så bra kan den inte ha varit att det var värt två timmar i kö. Och vi som skulle hinna till ett fyrverkeri på kvällen. Vi började bli lite oroliga att vi inte skulle hinna göra slut på våra "klippkort". Hittills hade vi åkt upp 600 Yen. Attraktionerna hade en genomsnitts-kö-tid på 50 minuter och vi hade ca 2500 pengar att åka upp. Det innebar ungefär 4-5 attraktioner och ca 4-5 timmar i kö! Yippie! Vad skulle vi göra. Vi kunde ju inte ge upp helt så vi ställde oss i en något kortare kö - bara 50 minuter. Ifrån denna kö kunde man i alla fall se den stora TV-skärmen i mitten. Där visades dock ingenting intressant - bara en massa ljustricks i 10 minuter så det gjorde inte saken roligare. Under detta köande hann vi bli ännu mer irriterade på alla dessa människor som stod i vägen och på japanerna som inte kan se till att minska det maximala antalet besökare så att de som väl kommit in åtminstone skulle kunna göra nånting kul där inne. De kunde inte ens tillhandahålla nåt roligt spel som man kunde fördriva tiden med i köerna! Det enda vi kunde göra i en av köerna var stoppa huvudet i giljotin-maskin och föröka bli lite rädda av ljudet från rasslande kedjor."Å´ detta ska då va´ ett av världens mest utvecklade folk!"

Vi insåg att här kan vi inte vara kvar. Vi får komma tillbaka på någon vardag eller se till att Per fixar en personlig visning för attachékontoret eller nåt så att vi slipper köandet. Biljetterna kan man använda nästa gång också så vi har ju inte kastat bort pengarna? Om vi skyndar oss kanske vi fortfarande hinner till det där fyrverkeriet vi hade tänkt gå på. Vi gick ut ur SEGA-parken med i princip kokande av ilska för att vi bara fått stå i kö hela tiden. På väg mot "Rapid Transit System" så gick vi ännu en gång utmed den lilla stranden, där dom nu firade Bonn-festivalen med speciell Bonn-dans och trumspelande. Den lilla artificiella viken hade nu fyllts av små - kvällsrestaurangbåtar som lyste vackert i mörkret. Vi bestämde oss för att inte jäkta till Hanabin (fyrverkeriet) utan ta det lugnt istället och svänga förbi Shinjuku på vägen hem istället.

Shinjuku är Tokyos "skyskrape-stadsdel". Vi hade ännu inte besökt denna stadsdel och skulle gärna vilja åka upp i en av Tokyos högsta skyskrapor - Metropolitan Government Building. 48 våningar och 243 meter. Det var förståss alldeles för sent för det nu eftersom kockan var närmare 8 på kvällen och byggnaden var stängd. Istället fick vi åka upp i en något lägre byggnad som bara var 30 våningar och ca 150 meter hög. längst uppe i denna byggnaden fanns det fullt med restauranger, och vi slank in på en japansk sådan och fick oss lite kött att äta och lite öl att dricka. På vägen från tunnelbanan till området med skyskraporna går man i en lång underjordisk gång. Vi har tidigare berättat (Ueno Park) om dessa gångar och hur de brukade bebos av människor som inte hade någon bostad. Dessa människor fick lov att flytta på sig , men några fanns det kvar i alla fall upptäckte vi. De bodde inte i gångarna men väl precis utanför stationsområdet där de hade byggt upp en hel stad av kartonghus. Dessa kartonger var rikligt utsmyckade med olika målningar och det bodde fullt med folk i dem. Några veckor senare läste vi att även dessa fick lov att flytta på sig. Vart dom tog vägen förtäljer inte historien. Vi tog i alla fall tunnelbanan hem efter en "intressant" dag på SEGA Joypolis och en behaglig kväll i Shinjuku!. En vecka senare efter att Pelle återvänt till Ashigara och Seiko fick vi ett fax av honom där han berättade att han kört sitt SEGA-kort (med 2500 Yen kvar att använda till nya attraktioner) både genom tvättmaskinen och torktumlaren och vi behövde alltså inte tänka på att hinna dit igen innan det var dags för Pelle att åka tillbaka till Sverige. Vilken tur!