Domo Arigato Shima-san!

Om du har läst tidigare äventyr kan du inte ha undgått att märka att vi gjort saker ihop med Pelle Krocket. Han har ofta hälsat på oss i Tokyo under sin tid som examesnarbetare på Seiko ute i ingenstans. Nu var det då dags för oss att besöka honom för en gångs skull. Vi tog bussen en fredagkväll efter som vanligt för mycket hjälp med biljetter och tider och grejer av Kurita-san på attachékontoret. Hon är som en mamma för stipendiaterna och kallar oss mycket riktigt för "The kids". HighWay bus från Shinjuku. När det var tio minuter kvar och vi stod i kön med biljetter och allt kom vi på att vi var hungriga. Jag handlar matsäck, sa Per. Och försvann i det enorma trekvarterslånga varuhuset.

En minut kvar kom Per tillbaka. Två bärsabira och några sandwichar, fast det hade gått att åstadkomma vilken typ av måltid som helst. I källarn på varuhuset fanns nämligen en saluhall av enorma mått. Det får blir en annan gång...

Att åka Highwaybus ut ur Tokyo på kvällen är som att flyga på låg höjd i solnedgången. Plötsligt sitter man på femte våningen bland höghusen och bara glider med. Efter en halvtimme avtar kontorsbebyggelsen och bostadsområden vidtar. Fortfarande på 20-30 meters höjd, så nu ser man över de miljontals taken med all tvätt, tv-antenner, skorstenar och oregelbundna husformer som utgör detta oändliga gytter av hus i denna enorma stad. Det tar aldrig slut! Somnar gott efter macka och öl.

Vaknar i mörker. Men man anar att det är berg istället för hus. Skönt. Kliver av i Ashigara. Pelle K möter. Kort promenad i underbar sommarkväll i grönskan. Tänk, grönska efter två månader i asfaltsjungeln. Det behöver man nog ibland. Måste åka till landet fler gånger...Ner för backe, passerar Seiko-fabriken, ner lite till och framme. Dormitoriet där ett trettital av Seikos anställda elektroniknördar bor. Med matsal, Tv-rum, och naturligtvis en lång rad automater för godis, läsk, glass och bärsabira. Pelle bor en halvtrappa upp längst bort i en korridor. Ca 20 kvadrat, med sliten men funktionell inredning. Egen toa. Dusch i korridoren. Pelle yppade för några veckor sedan att det kanske kom besök. Möjligen var det känsligt med tjejer osv. Sen hörde han inget, men dagen innan vi kom frågade dormitorievaktmästaren om han kunde göra iordning rummet åt gästerna. Han hade bäddat i soffan med rena fina lakan och kuddar. Helt OK!

Liten packning på plats och började fundera på vad vi skulle hitta på...knack knack. Shima-san kommer med en kompis och ett par påsar bärs och chips och annat smaskens. Inga sysselsättningsproblem här inte. FEST! Vi ficlk lära oss av kompisen som hette Rou eller Lou eller nåt liknande att "skitbra" heter Suberiguu och kass suberibaa. Super Very Good resp Bad. Enkelt med japansk gymnasieslang. Han lärde oss också att det fulaste som finns är när gymnasietjejerna har nedrullade vita socker som blir som ringar runt vristerna. Nåja! Han var nitton och praktikant och vinglade hemåt så småningom. Vi andra partade på och snackade om allt möjligt. Plötsligt kom en annan kompis till Shima och Pelle. Han var kär i fabrikens enda snygging fick vi veta, men han var en sån som rullade upp t-shirtärmarna trots spindelbensarmar och hon var rik och känd, så ingen chans var det allmäna intrycket.

Lördagen skulle gå till tidig japansk frukost och sedan picnic vid sjön. Tidigt blev ett pga hård fest. Frukost blev det bara för några. Men så småningom kom vi iväg till sjön med inhandlad mat av alla möjliga sorter. Kött, calpis (lättflytande yoghurt), grönsaker, majskolvar, korv, svamp, osv. Och ett gasolkök och lite annat. Vi parkerade bilen och gick ner, men det hippa hade varit att köra stor jeep med vattenskoter på släp, ha med ett tälttak och stolar och bord och till och med aluminiumhållare för sopsäcken! De är riktiga scouter här i japan!!

På den platta sjön satt tusentals japaner i olika båtar och fiskade, körde vattenskoter, vindsurfade utan vind. Fast det fulaste av allt var nog passagerarfärjorna. Lite av ångbåtsform i skrovet och lanternor och allt, men äverbyggda med SVANHALSAR! Helgerån på en idyllisk sjö mitt i den japanska naturen. Men det är så det är. Plöstligt kom dimman så vi slapp se eländet för ett tag. Vi passade på att äta en utsökt barbecue på stranden. Det enda problemet vi hade nu var om man skulle äta grillsåsen kall eller steka i den? Vi mådde mao rätt bra!

Efter att ha bevittnat spektakulär upptagning av vattenskoter drog vi hem. På vägen genom de vackra japanska bergen med massor av märkliga stora träd med en blandning av löv och barr (tuja bla) bestämde vi att det skulle sitta fint med lite Onsen efter den relativt kyliga dimman på sjön. Onsen är japanska varma källor som finns lite här och där på den vulkaniska ögrupp som Japan ändå är. Shima kollade med en kompis när vi vände vid dormitoriet för handduk. Kompisen visste vad han snackade om. Vi kom till ett flott ställe med hotell, restaturang samt onsen.

Alltid uppdelat så Helena fick klara sig. Hos oss killar gick det till så här: Först tvålar man in sig sittande på små pallar. Det känns som om man tvättar sig nogrannare när man sitter ner. Dels har man mer tid när man ändå slagit sig ner, dels tycker Pelle K att man ser smutsen bättre, men hans glasögon blev stulna på Narita när han kom till Japan. Man sitter och duschar också för den delen. På hyllan framför står alltid schampo, tvål och balsam. När man klarat av detta kliver man naken ut i friska luften. Innanför bambustaket klätt med palmblad och annat så att ingen kan se in kliver man ner i det stenbelagda varma badet. Dämpad belysning, små vattenfall, stenar att sitta på eller luta sig emot och ånga från det varma vattnet. För själen och kroppen! SKÖÖÖÖÖNT! Man kan sitta länge.

Vi åt glass efteråt innan vi åkte hem. Shima-san somnade direkt. Gonatt! Vi andra tog en promenad för att se om det hände något på byn. Några hundra meter nerför en backe ligger själva byn. Påminner ganska mycket om Österrike eller Schweiziska alperna med de höga bergen på sidorna och de små, ofta träklädda husen. En lång och mycket mysig promenad blev det. Bland annat såg vi hur ris ser ut när det växer och inte ligger förpackat i orangea paket som det står Uncle Bens på. Många japaner odlar ris eftersom det är mycket förmånligt rent ekonomiskt att göra det. Det krävs i princip inget arbete samtidigt som myndigheterna skyddar landets risodlare mot import från billiga storleverantörer. Därför kan man ta bra betalt. Och därför finns det små risfält på snart sagt var mans bakgård.

Vi avslutade kvällen med att titta på hajen3. Det tog en stund att hitta knappen för bilingual, men det var en fin tv med bred bildruta och allting. Därefter var det dags att sova ordentligt inför morgondagens resa till Kamakura.