Idag söndag, vår andra dag i Kyoto, skulle vi besöka de nordöstra och östra delarna av staden. Iinnan vi begav oss dit tog vi först en tur till tågstationen där vi lämnade in våra väskor över dagen. Sen åkte vi upp i Kyoto Tower - ett 131 m högt (inte allt för vackert) torn mitt i Kyoto. Utsikten kan man dock inte klaga på. Här uppe i tornet gjorde vi ett litet trick med vår digital kamera. Vår kamera - en Casio QV-10 - saknar faciliteter såsom tex en zoom. Men i utsiktstorn såsom detta finns det gott om kikare som kan fungera som en utmärkt zoom. Nedan kan ni se resultatet - med och utan kikare. Motiv är en stor staty vid Kodaiji Temple.

På vägen ner från tornet fick man passera genom en del utställningsrum för att lära sig lite om Kyoto då och nu. Vid utgången möttes man av en fotograf-staty med en kamera som blixtrade med jämna mellanrum. Per - mycket stolt - lyckade pricka in en blixt, så den måste naturligtvis få vara med på bild.

Så tog vi tunnelbana och buss upp till nordöstra delen av Kyoto. Första målet för dagen var Ginkakuji temple (ej att förväxla med gårdagens Kinkakuji Temple). Ni vet ju redan att Kin betyder guld, och här meddelas den fantastiska nyheten att Gin betyder silver. Sålunda förväntar man sig att detta Ginkakuji Temple skall skina av silver i denna vackra soilen. Så är dock inte fallet. Ginkakuji Temple, or Silver Pavilion never was covered with silver as was intended. The Ashikaga-era shogun who had it erected in 1489 died before this could be realized. However, the exquisite pavilion and its accompanying matchless garden are perennial favorites with visitors. Inget silver på detta tempel alltså. En trädgård fanns det förstås, och en mycket vacker sådan. Ginkaku-ji tempel ligger på bergsluttningen och det var en fantastisk utsikt över Kyoto härifrån.

Inte alltför långt från Ginkaku-ji temple börjar "The Path of Philosophy" - Testugaku-no-Michi. Denna lilla vandring går utmed en liten flod och kantas av körsbärsträd som sannolikt blommar alldeles fantastiskt under blomningstiden i April (cherry blossom week). Även vi strosade fram utmed vattnet, filosoferandes över livets mening och japanernas vara eller icke vara. Man får inte vara ensam på denna vandringspromenad även om bilden till höger kanske kan ge sådana illusoiner, men det var en mycket behaglig promenad och en viss omväxling från tempelbesökandet.

Klockan började närma sig lunch och våra "letaefterrestaurangögon" jobbade på högtryck. Hundra meter efter promenadens slut hittade vi en liten "yakisoba" restaurang. Yaki betyder grillat eller stekt eller nåt. Soba är en slags japanska nudlar. Stekta nudlar helt enkelt. På restaurangen fanns en liten servitris som tyckte att hon skulle hjälpa sin mor med att arbeta för uppehället. Vi fick vår yakisoba som placerades på spishällen som fanns mitt på bordet. Där fick vi steka till nudelblandningen tills den var klar,och sedan åt man den rakt av. Doppade i soya-blandningar förstås. Mitt i måltiden kom det en till grupp med gäster så att nästan hela restaurangen (3 vanliga bord och två tatami-bord) blev full. Det var en grupp damer och herrar i olika åldrar (45 - 80) med full vandringsutrustning. Dom kom nog från en längre bergspromenad antog vi . En av damerna beställde in "krossad is " som är en populär liten "rätt" här i japan.       Den har väl samma funktion som glass ungefär, och damen som åt hade stora besvär med att det var så kallt. Hon ojade sig förskräckligt efter varje tugga och vi smygfotograferade utan att hon såg någonting. Det är en av finesserna med vår kamera - att man kan ta kort utan att någon ser. Detta beror på att man kan vrida på displayen på baksidan som visar vilket motiv som finns i sökaren för tillfället. Därför kan man ha kameran i knät och på så sätt ta kort (även ljudlöst, inget klick här inte) på en japanska som sitter bara en halv meter bort utan att hon märker ett endaste dugg.

Efter denna välbehövda (och något sena) lunch började vi få lite smått ont om tid för att hinna till det sista templet innan det stängde. Vi bestämde oss för att ta en taxi, men vi hittade ingen direkt. Vi gick in mot staden och kom då till delar som såg riktigt europeiska ut, med fontäner och utomhusrestauranger. Vi fick tag i en taxi till slut och åkte mot Kiyoomizu-dera Temple. Det gjorde alla andra bilar runt omkring oss också, men det gick trots allt fortare än om vi hade gått. När vi kommit nästan ända fram till templet och satt fast i en kö så föreslog vår chaufför att vi skulle gå resten av biten. Vi hoppade av betalade och lämnade honom i kön där han nog fick sitta ett tag för att komma ut på gatorna igen. Vi kom fram till templet som delvis är byggt på pålar eftersom marken under inte är helt jämn (dvs är ett berg). Kiyomizu Temple. perched daringly on a steep hillside, is possibly the most beloved temple in the nation. Founded in 798, its present buildings date mostly from 1633, and it is entered from 'Teapot Lane', so-called because of the numerous shops lining the approach that sell Kiyomizu ceramics. Det finns mer en än byggnad i detta tempelområde och vi gick vidare förbi huvudbyggnaden. Utsikten ifrån detta tempel var om möjligt ännu bättre än från Ginkakuji tempel. Dessutom höll solen på att gå ner och gav ett fantastiskt ljus till omgivningen. Vi stannade till vid en liten restaurang och åt lite mat. Vi var inte så hungriga, men restaurangen låg så vackert så vi ville gärna stanna till lite. Där övade vi oss på att äta tofu med pinnar. Tofu är gjort på sojabönor och något dallrigt i konsistensen. Det smakar väldigt gott och går att få kallt, friterat, stek eller bara lagt i en buljong som på bilden till vänster. Dessutom kan tofu dyka upp var som helst i alla möjliga andra rätter. Vi lyckades ialla fall få i oss tofun utan att den gick sönder. En bit ifrån restaurangen (fortfarande inom tempelområdet) fanns ett litet vattenfall som heter Otawa vars vatten sägs vara heligt och ska ha "terapeutiska" egenskaper. Man kunde dricka av vattnet, men till allas icke-förvåning, var det förstås en kö på 50 personer som väntade på att få ta del av detta fantastiska vatten. Vi tyckte oss inte behöva detta utan gick emot utgången där solen höll på att gå ned.

Nedanför tempelområdet finns en mycket känd liten shoppinggata kantad av små trähus och affärer som säljer souvenirer och lokala specialiteter såsom keramik och olika sorters mat. Där finns också ett flertalet restauranger och te-hus som kan vara värda att besöka. Vi hann inte med det eftersom klockan var precis stängningsdags. Per och Per hann dock bli "påhoppade" av två japanskor som ville intervjua dom lite. De hade detta som engelskauppgift från skolan. Flickorna fick svar på sina frågor och blev så glada så. Vi vandrade vidare iväg längs den numera allt tommare lilla shopping-gatan som heter Sannen-zaka. Denna väg övergår i Ninnen-zaka och till slut kommer man fram till Koodaiji Temple. Där finns den stora statyn som vi fotograferade från Kyoto Tower (se bild ovan). Vi gick inte in i templet eftersom det var stängt förstås. Klockan var nu närmare sju - halv åtta på kvällen och vår buss mot Tokyo skulle gå kl 22.00. Det var precis lagom för att hinna med en liten middagsrestaurang innan vi begav oss hemåt. Vi hade ju ingen brådska ock gick därför tilllbaka mot Gion-området, där vi ju varit kvällen innan också. Vi undvek att gå till samma restaurang som då eftersom vi ju faktiskt gärna ville hinna med vår buss. Efter lite promenerande i det glittriga "downtown Kyoto" blev det till slut något så ovanligt som McDonalds. Därefter hämtade vi våra väskor och satte oss och väntade på vår buss.  Den kom och vi klev på. Det var en förhållandevis bekvämt utrustad buss som t.o.m hade tofflor utlagda till varje sittplasts. Hade det inte varit för att våra säten var precis ovanför motorn så att det blev så varmt i sätet att man nästan brände sig, så hade kanske t.o.m jag kunnat sova. Färden gick bra och klockan 6 var bussen framme vid Tokyo Station. Stackars Pelle fick sätta sig på en buss igen och åka 1,5 timmar tillbaka samma väg för att komma till sitt jobb på Seiko i Ashigara. Kyoto resan var slut för den här gången.