Hur som helst. Vad gör man en söndag i Tokyo? Det står ett torn mitt i staden som byggdes för att impa på fransmännen. Det är nämligen en kopia av Eiffeltornet, fast något högre! Voila´! Och det kom vi på att vi inte varit uppe i. Sagt och gjort. Upp i Tokyo Tower fick det bli. Man tar tunnelbanan från hemma till Kamiyacho, samma väg som Per har till jobbet (om han åker tunnelbana). Sen tar det tio minuter att gå. Förbi mängder av små butiker med tatami, antikviteter, sprit, alltmöjligt, elprylar, kläder osv. Och automater. Det står automater överallt. Man kan till och med köpa mobiltelefoner i automater nuförtiden. 300 yen åsså får man blanketter för att ansöka om mobiltelefonabonnemang i en burk. Efter en vecka har man telefonen i handen. Smidigt.

Under tornet finns en femvåningsbyggnad med restauranger (McDonalds tex), vaxkabinett, akvarium för att nåmna något. Det finns också en stor reception där man köper biljetter. Det kostar några hundra yen att åka upp till plattform ett. Det gjorde vi. I hissen står precis som i alla japanska hissar av klass en liten japanska som bugar många gånger och pratar hela vägen upp eller ner.

Från plattform ett på 150 meter finns två våningar. Stora rum som går runt hela tornet med bilder åt alla håll som förklarar vad man ser genom de stora fönstren. Självklart souveniraffärer, kafé, bärsabira eller vad man kan tänkas vilja ha. Vi köpte inget. Istället ägnade vi oss åt att titta på utsikten. Vi kunde nästan se hem, fast det är inte lätt bland alla hus.

Vidare upp. Mera pröjs och hundra meter till. Ungefär samma utsikt, fast man såg lite längre. Till exempel Fuji såg vi. I dis. Havet. Vackert. En segelbåt. Kors i taket. Driving ranchen i Shiba-koen, diverse swimmingpooler är lätta att se. Och framförallt är det bra för lokalsinnet att ha sett "kartan" på riktigt. Titta på bilderna själv! Jag orkar inte skriva mer...