Därför tog vi tåget från Shinagawa station kl 23.00 en fredag kväll för att komma fram till Kyoto kl 7.00 på morgonen. Inte Shinkansen utan billigare och långsammare tåg. Förhållandevis bekvämt var det trots att Helena som vanligt hade svårt att sova (sov INGENTING på flygresan till Japan). En av fördelarna med att ta nattåget till Kyoto var att man ju "gick upp" tidigt på lördagmorgon och på så sätt fick mer tid (än om man sovit till kl 11.00) till att titta på denna vackra och historiskt betydelsefulla stad. Direkt när vi kom fram letade vi upp ett litet café för att inta frukost. Första skillnaden från Tokyo. Vi blev fullständigt ignorerade i våra ödmjuka försök att beställa varsin kopp te och lite smörgåsar. Invandrarfientlighet? Inte vet vi. Efter ett tag fick vi dock vår mat och dryck och var nöjda trots allt. En annan stor skillnad som vi kände direkt var själva staden. Vägarna var breda och raka och staden omges av bergmassiv på nästa alla sidor utom sydväst, där Osakas skyskrapor skymtar långt bort i horisonten. I Tokyo (från höga byggnader såsom Tokyo Tower) kan man inte se någon stadsgräns. Kyoto är helt enkelt en liten stad, "bara" 1,4 miljoner invånare. Vi gick några kvarter från cafét och hittade vår "Ryokan" som vi hade bokat i förväg. Vi fick inte komma dit förrän 15.00, så vi lämnade bara våra väskor för att dra ut på första dagens sightseeing-runda. Men först, lite fakta:

Vi behövde inte gå så långt för att komma till vårt första tempel. Tvärs över gatan från vår Ryokan ligger Higashi-Honganji Temple. Higashi-Honganji Temple is the largest wooden building in Kyoto. Founded by the first Tokugawa shogun in 1602, the present buildings date from 1895. Här var man förstås tvungen att ta av sig skorna när man gick in. Antingen kunde man lämna skorna utanför, eller så får man en liten påse så att man kan ta med sig skorna på sin rundvandring i templet. Higashi betyder öster på japanska. Således ligger detta tempel öster om nästa tempel som vi hamnade på : Nishi-Honganji Temple. Varpå ni förstås gissar att nishi betyder väster. I detta fallet är det faktiskt rätt och riktig, men man kan aldrig vara säker på att japanerna följer en sådan logik vid alla tillfällen. Nishi-Honganji Temple, called one of the finest examples of Buddhist architecture in Kyoto, was founded in 1272 in Higashiyama but moved to its present site in 1591. Along with Higashi-Honganji, it is the fountainhead for Jodo-Shinshu Buddhism, one of the largest sects in the country.

Nu var det dags att hoppa på en buss för att ta oss till Kyotos nordvästra regioner. Där ligger "Den Gyllene Paviljongen" (se även bild längst upp). Kinkakuji Temple, or Golden Pavilion, is an exact replica of the 15th century structure that was burned down in 1950. Rebuilt in 1955, it still exudes an impression of timelessness. Kin betyder guld om det är någon som undrar. Vi var inte dom enda som besökte denna vackra byggnad. Busslast efter busslast vällde in med hur många japaner som helst. Trots detta hade vi inga problem att njuta av guldet (t.o.m. stuprören var täckta med guld) och de fina trädgårdarna runt omkring.

Så vidare till nästa tempel på denna templens helg i denna templens stad. Det var tur att vi kom till Kyoto tidigt på morgonen (kl 7.00) för hur skulle vi annars ha kunnat hinna med 3 tempel redan kl elva på förmiddagen. På väg till Ryoanji tempel köpte vi lite mjukglass som producerats i en glassmaskin med skylten Sweden Soft Server, vad nu det kan vara. Ryoanji Temple, justly famous for its exquisite garden of 15 judiciously placed rocks and raked sand, was designed by Soami in 1473. Ideal for contemplation, with its Zen influence. Detta "tempel" bestod mer av trädgårdar än av tempel. Det var inte heller så fullt med folk utan en aning fridfullare än Kinkakuji tempel. The Rockgarden - var en liten yta på 5 * 20 meter, med krattat grus och ett antal stenar. Trädgården låg i direkt anslutning till templet och med murar på tre sidor. Likväl som man kan behöva förstå zenbuddismen för att ana vad en stenträdgård som denna kan tillföra livet, så ger trädgårdens enkelhet och lugn också en bild (för oss oförstående) av vad zenbuddismen kan innebära. Efter en kort stunds fundering på livet gick vi vidare på en liten promenad i trädgårdarna runtomkring huvudbyggnaden. Där kunde man njuta av de vackra bergen och de pittoreska små dammarna som fanns lite varstans.

Det började närma sig lunch, så vi gick åt det håll som vi trodde var mot tågstationen. det var det visserligen också, men det tog mycket längre tid att komma dit vi skulle än vad vi hade trott. Vi fick i oss en god japansk lunch och beslöt sedan att bege oss in mot mitten av staden igen (vår ryokan ligger ju i mitten av staden). Vill man åka i nord-sydlig riktning tar man tunnelbana och vill man åka i öst-västlig riktning tar man buss. Mycket enkelt. Vi tog sålunda en buss mot Nijo-Castle. (Inte ett tempel denna gång alltså). Nijo Castle was built by the Tokugawa shogun in 1603, although Tokugawas rarely stayed there. Gorgeous details and a specially constructed 'nightingale' floor to warn of approaching visitors. Nijo Castle består av flera palats och en mycket vacker trädgård, allting omgivet av en vallgrav. Ninomaru Palace (ett av palatsen i Nijo Castle) var mycket vackert och byggt av fem delhus i äkta japansk stil, fullt med tatami-rum, med vackert målade dörrar och väggar. Här fanns det alltså ett sjungande (knarrande, pipande) golv som var tillverkat så att det skulle varna för inkräktare som försökte smyga sig in. De fem byggnaderna fick inte heller beträdas av vem som helst på den gamla goda tiden. Man fick gå olika långt in i palatset beroende på vilken rank man hade. Längst bort från ingången - i det sista huset - fanns Shogunens egen boning, och där fick inga andra män vara. Shogunen omgav sig bara av kvinnor i denna delen av palatset. Trädgården i anslutning till detta palats är skapad av en känd te-mästare och arkitekt vid namn Kobori Enshuu. Utan för denna trädgård finns det ännu mera trädgård och vi tog en liten promenix även här. Tröttheten började påminna sig vilket ju kan bero på att man ju faktiskt knappt sovit på tågresan hit och efter detta varit oerhört aktivt och besökt fyra tempel och ett slott .

Man kunde ha gått förbi vår ryokan och tagit sig en liten lur för att sedan vara pigg och utvilad för kvällsliga aktiviteter, men det vara bara en av oss (läs: Helena) om tyckte det var en bra idé. Klockan var ju redan halv fem. Istället begav vi oss mot Gion - området där det kanske kan dyka upp en livs levande Geisha tom nu i dessa dagar. Vi såg ingen dock, tyvärr. Vi vandrade runt en del och såg en rolig staty som Per var tvungen att ta kort på. Sen gick vi förbi livs levande gatumusiker som spelade jazz. Väl informerade (från vår första vecka i japan tillsammans med Dixie Dream) om hur ovanlig denna sysselsättning är blev vi mycket förvånade av att höra jazz såhär mitt på gatan. Vi lyssnade en stund och gick sen för att leta upp en lämplig restaurang för middagsmat. Vi hittade en på femte våningen i ett hus och satte oss vid ett bord för att beställa. Det skulle vi aldrig ha gjort.

En japan kom och skulle ta våra beställningar, men bytte snabbt ut sig själv mot en amerikansk servitör när han förstod att vår japanska var som den var. Allen- som amerikanen hette - var hjälpsam men något stressad. Vi bad om rekommendationer och han frågade oss vilken budget vi hade. "We are veeeery poor" sa vi. Allen rekommenderade "Beef" - vilket i vanliga fall brukar vara gott kött stekt och uppskuret i bitar. Det visste vi vad det var så vi beställde det. Tillbehör såsom potatis, pommes frites, bröd eller ris måste man beställa vid sidan om, för det ingår vanligtvis inte i kötträtterna. Nöjda och belåtna trodde vi nu att vi hade beställt varsin portion ris och varsin stek av något slag. Efter en hel evighet (ca 30 minuter) kommer en portion ris fram till oss. Jag börjar ana att vi inte beställt tre portioner (dvs en var) utan helt enkelt en portion av vardera. I japan är det ju väldigt vanligt att man köper en massa rätter av olika slag och ställer det på mitten av bordet och alla äter av allt. När 40-50 minuter hade gått och vi fortfarande inte fått något kött så frågade vi vår amerikanske servitör om han var tvungen att slakta tjuren först? -Oh, didn´t you get your beef? Oh?  I´m sure I gave it to you... I must have given it to someone else...Sumimasen, gomenasai etc etc. Vår amerikanske vän var mycket förvirrad och ursäktade sig och sa att det var lite kaotiskt just nu. De hade just haft en smitare på restaurangen, och det hade aldrig hänt tidigare på de 3 åren som han hade jobbat där. Vi fick i alla fall vårt kött efter ytterligare en stund. Som vi hade befarat så var det bara en portion med ca 7 köttbitar (i och för sig goda) - ca 1*2 cm. Jag påpekade för vår amerikanske "vän" att vi faktiskt hade menat VARSIN portion, och sa även att han borde förstått detta - eller åtminstone försäkrat sig om hur många portioner vi egentligen ville ha - eftersom vi var Gaijins, dvs icke inhemska japaner (Gaijin = främmande person). Allen var en trevlig prick och trots att serveringen varit fullständigt urusel var vi ändå ganska glada. Och något hungriga eftersom vi "beställt" alldeles för lite. Allen hade naturligtvis försökt att kompensera det hela redan då vi upptäckte att vårt kött hade försvunnit till något annat bord. Han kom och hällde upp Gin i små glas. Nu senare fortsatte han med att bjuda på vodka. Dansk vodka! Vi påpekade även detta för Allen - om ändå på ett vänskapligt irriterande sätt. Allen- som vid detta laget visste att vi var från Sverige, fick skämmas lite till och så hällde han upp ännu mer dansk vodka åt oss.

Vårt Ryokan skulle stänga klockan 23.00 så det var viktigt att vi inte kom försent. Nu när middagen dragit ut på tiden - lite kött (mycket gott visserligen) och en portion ris tog ju sammalagt över en och en halv timme att få in på bordet - så blev det lite bråttom. Vi sa hejdå till Allen och lovade dyrt och heligt att vi skulle berätta allt om deras restaurant på Internet - "for the whole world to read!". Vi lovade också att vi aldrig skulle komma tillbaka. Per lämnade sitt visitkort från Svenska Ambassaden så fick Allen skämmas lite till. Vi hoppade in i en taxi och lyckades hinna fram till vår ryokan tre minuter innan stängning. Där stod en japanska i nattkläder och bugade åt oss och släppte in oss till vårt rum. Vi satte klockan på ringing på halv 8 för att få en tidig start på morgondagens turistande. Sen somnade vi nöjda och glada (men inte helt mätta) efter denna första dagen i Kyoto.

• Mer information om Kyoto finns på följande websidor Tourist Guide to Kyoto Kyoto Information Page History of Kyoto